Kanske blir min nya grej att skriva ett inlägg i månaden? Har blivit så den senaste tiden iallafall, omedvetet. Sitter just nu i mitt rum och har ett oskrivit Word-dokument uppe. Tenta-vecka(LÄS: officiella klago/kaffedrickande/ångestladdade/"Skjut mig, jag orkar inte mer", helvetes-veckan) och vet knappt vart jag ska börja. Det är första gången jag känner mig extremt osäker på en uppgift och kan inte ens fantisera hur detta ska gå tillväga. Känner att jag är okoncentrerad och raslöst stup i kvarten. Jag menar, satt i 2 och en halvtimme med Spotify bara för att jag var trött på en spellista.. Ladda om batterierna och kötta!

Tycker det är dags att skriva något här. Januari 2012 är snart slut och ännu en månad har försvunnit med en jäkla fart. 11 månader kvar på detta år. Jag har bestämt mig för att bara gilla läget. Våga och ta chansen i alla lägen. Har lagt upp mål och ska verkligen bocka av så många som möjligt eller det är iallafall något jag strävar efter. Har på känn att i år kommer det bli storslaget på alla plan i livet. Nu kör vi!

Känns som en evighet sen jag yttrde mig här. Kan ju bero på att jag inte finner något vettigt att skriva. Livet är som om den fastnat på repeat knappen eller som en skiva som har hakat upp sig. Allt går i samma jämn takt utan att något nytt händer som det gjort sedan jag förra gången skrev här. Julen börjar krypa sig allt närmare och så även åretsslut. Men frågan är vart 2011 tagit vägen? Är det så att ju äldre man blir går livet på ultraspeed och snart sitter jag där, 35 bast och trånar tillbaka till mitt ungdomsår? Men vad har jag gjort egentligen hittills? Är det något jag vill längta tillbaka till? Jag menar, just nu känns det som jag överhuvudtaget inte gjort något vettigt.. Okej jag har skolan, en utveckling framåt i min oskrivna framtid men mer då? 2012 ska jag ta tag i det mesta. Jag måste, för att sen när jag är äldre kunna ha något att blicka tillbaka till som gör stolt.

Då är vi igen i denna gråa period som träder fram efter en färgsprakad sommar. En period som jag alltid ska förtränga och får alltid samma aha-upplevelse när den väl kommer. Mörkt, trist och grått och såklart kylan. Har funderat många gånger varför man är kvar här när det blir såhär? Tryggheten, det säkra kortet, familj, vänner eller helt enkelt bara för att man trivs så förjäkla bra? Det skulle verkligen inte vara jag och bara dra iväg. Kanske när man blir äldre, men inte just nu. Jag ska väl egentligen inte klaga, för det finns värre saker här i världen men idag känner jag bara för att få ur mig detta meningslösa inlägg. Så varsegod! Här är ett grått, trist, klagande, deppigt inlägg från mig till dig.

Tomma tankar, tomma ord. Vill egentligen skriva om verkligheten men i huvudet står det still förtillfället. Att krysta ut något halvdant känns meningslöst. Jag är inte intresserad av att dela med mig av min vardag för det finns ändå inget vettigt att skriva. Hamsterhjulet har satts i rullning igen och dagarna flyter samman som skillnaden mellan dagarna och nätterna, det vill säga allt känns som ett konstant flöde. Glömma bort vilken dag det är känns som en standard just nu och tankar kring att bara vara existerar inte i min värld då rutinerna och planerna tickar på som en evighetsmaskin. Jag vill iväg, flyga bort och bara vara eller finna något/någon som får mig att känna så iallafall. Fly från min vardag i en sekund och hitta nya krafter, för kaffet har blivit mer som en standard än energiboost. Jag ser allt genom halvslutna ögon och det känns som om jag går i sömnen, även fast jag är vaken. Finns det något/någon där ute i vida världen som får mig att vakna till liv igen? Det är det jag behöver, en fett jäkla wake-up call.

Det här gör mig så glad. Glad i själen och i hjärtat. Fler av dessa människor. Fler som vågar att motivera andra. Ta det positiva ur det negativa. Jäklar va underbart!

Ännu en gång dyker det förflutna upp och slår en tillbaka. Jag blir rent uttsagt förbannad. Förbannad över det hela. Nä, nu skakar jag av mig detta och blickar framåt. Motgång ger framsteg. Jag är bättre än detta! Slösa tid på denna petitis? Onödigt. Jag har så mycket annat att tänka på.

Tro på en själv och vad var människa kan prestera är något så gör mig varm om hjärtat. Det är viktigt att inte sluta drömma, inte sluta hoppas eller se sin ledstjärna. Det är klart att man har sina nergångar men ur det mörka vänder det som en orkan vind och genast går det bättre. Sluta inte tro på dig själv, för DU kan klara alla hinder som står i vägen för att nå det där som du allra helst vill göra. You can do anything, if you just believe in yourself. Det kommer stå inpräglad på min kropp inom en snar framtid. Bli påmind varje dag om vem jag är och vad jag faktiskt kan göra. Jag kommer aldrig sluta tro. Jag är stark och det finns inte någon eller något som stoppar mig!